MissSophiie - Like no one

Idag är en såndär dag när jag bara vaknat upp och får en massa dåliga besked och så har jag missat en massa och inte lämnat in papper i tid, och AAAAH, panik! Hatar att jag är en person som stressar upp mig lätt också, och när jag väl börjat tänka på något som stör mig kan jag inte sluta! UFT!
Grejen är, att sen två år tillbaka var jag med om en stor trafikolycka där jag blev överkörd av en lastbil, vilket gav mig stora besvär efteråt. Inte nog med att jag har hur stor transplantat på benen, och ärr på hela sidan upp över höften. Nej, jag har ont med, ont av att inte ha tränat upp muskler som gör att kommer man bara emot mina knäsålar eller ben får jag ont. Det suger! Jag vet att jag ska vara tacksam över att jag ändå kan gå och göra det mest dagligen, men det jag blir sur över är att jag ändå borde få den hjälp som jag behöver. Få den rehabliteringen jag behöver, för detta är ju något jag ska leva med resten av mitt liv. Bara för att jag tränade intensivt i våras betyder det ju inte att mina muskler är tillbaka och att det är fine nu. Gym och träning är ju något jag kommer att behöva jämt, eller iaf en lång tid framöver.
Sen är det svårt att också tag i allt på en gång. Efter min olycka, och efter att jag hade blivit utskriven från sjukhuset var träning och rehablitering det sista jag ville tänka på och ingen stoppa mig direkt från att tänka i andra banor.
Det enda jag vill då var att gå tillbaka till skolan, fixa mina betyg (det var sista året på gymnasiet), flytta hemifrån och gå tillbaka till det vanliga.
Det är jävligt svårt, har jag märkt, att inse vad man har hamnat i. Man vill helst inte se de ärren som lämnats inombords, man tänker oftast bara på de yttre. Jag har mycket att bearbeta, det vet jag. Men det är svårt att bearbeta något man själv inte insett än.

Jag hoppas iaf jag kan få det hjälp jag behöver, det är de fan i mig skyldiga att göra! Jösses!
haha, detta var skönt, skönt att få skriva av sig!